Temecula, CA 2004-02-20

Hej,

Under förberedelserna till den här resan så råkade jag läsa på nätet om företaget Motocross Vacations (http://www.mxvacations.com) som hyr ut motocross-motorcyklar och tog besökarna ut till de otroliga banorna i södra Kalifornien.

Eftersom jag då inte helt visste hur mitt reseprogram skulle se ut, så bokade jag mig för några besök på diverse banor, tävlingar och motocross-affärer.

När resan närmade sig så öppnade sig möjligheten att också vara med och KÖRA på dessa banor...

För att inte göra Er oroliga i förväg, så berättade jag inte detta... Sorry!

Så igår körde jag motocross den bästa banan jag någonsin kört på, nämligen Cahuilla Creek. Det var helt otroligt, banan var helt perfekt preparerad när vi kom på morgonen.

Den bestod av en blandning av jord och sand, och var vattnat precis perfekt. John Maldonado på MX Vacations rullade ut den motorcykel som jag önskat, nämligen 2004 års modell av Honda CRF450 (jag har en 2002 års modell av den motorcykeln).

Motorcykeln var inställd precis som jag mailat John tidigare. Fjädring, vinkel på koppling/broms handtag/pedaler, vinkel på styret, lufttryck i däck osv var EXAKT som jag ville ha det och EXAKT samma inställningar som jag har på motorcykeln hemma.

I deras stora husvagn så hängde motocross utrustningen färdig för mig att bara sätta på mig, allting i rätta storlekar som passade mig perfekt! Under tiden varmkörde John motorcykeln till mig.

Jag gick ur husvagnen helt påklädd och med glasögonen på mig, satte mig på den perfekta motorcykeln och körde iväg direkt - precis som fabriksförarna gör - bara det var en upplevelse! "- We'll treat you just like a factory rider!" är en av MX Vacations slogans, och de lever upp till den!

Banan var osannolikt perfekt preparerad, och vilken blandning av rakor, upp och nedförs backar, hopp, svängar, nivåskillnader, stora vallar som jag kunde ta på 4:an under full gas. Jag hade läget under kontroll, körde lite under min förmåga och hade ett gigantiskt leende från öra till öra under hjälmen.

Banan var såååååå bra, motorcykeln gick helt perfekt (tyckte faktiskt att bakfjädringen var bättre än på motorcykeln hemma). Efter ett tag började det dyka upp fler förare på banan, och jag körde in i depån för att vila lite.

John tog emot mig vid husvagnen, jag klev av motorcykeln, John ställde upp den på pallen och kollade igenom den, smörjde kedjan osv.

Vid husvagnen fanns nu Gatorade att dricka, stolar att sitta på osv osv.

Jag vilade kanske 10 minuter, John startade motorcykeln, tog ned den från pallen, jag tog på mig hjälmen och när jag gick fram till motorcykeln kom Johns assistent till mig med ett par fräscha glasögon, jag satte mig på motorcykeln och körde iväg direkt, "just like a factory rider!"

Jag körde 6 varv till, och nu kunde jag dra på ordentligt eftersom jag lärt mig banan. Jag tyckte själv att jag körde väldigt bra, och bedömde att jag åtminstone tillhörde den snabbaste tredjedelen av förarna på banan (nu ungefär 30 st).

Jag gick i depå igen enligt samma procedur som ovan, och bad John vrida två klick på framgaffelns kompression, då det började bli lite gropar i banan, och framgaffeln slog igenom lite i inbromsningarna i slutet av de branta nedförsbackarna.

Nu var depån i princip fylld med bilar, och från stolen där jag satt och vilade såg jag att det var några som körde ofattbart snabbt på banan, de bara flög fram! John berättade att Ivan Tedesco (vinnare av västkust-serien i Supercross) och Troy Adams (rankad 15:e i USA) som hade kommit.

Wow! Det är ungefär som om Foppa och Sudden helt plötsligt skulle komma ut på ishockey-rinken när Johan spelade!

Jag stack ut på banan igen (återigen med nya fräscha glasögon) och att bli omkörd av dessa killar var bara det en otrolig upplevelse, motocross på proffsnivå i USA har utvecklats ENORMT. De körde helt otroligt snabbt, snyggt, smidigt och med full kontroll. Det var en sektion på banan, där man kom ut ur en ganska snabb högersväng, och cirka 15 meter efter svängen var ett platåhopp, sedan en raka, i slutet på rakan ett litet enkelhopp innan en ny högersväng. Tedesco och Adams hoppade från platåhoppet ÖVER hela rakan och landade på det lilla enkelhoppet i slutet av rakan, lade ned hojjarna perfekt i vallen och svängde runt högersvängen med full gas.

Det var helt osannolikt, dessutom med bara 15 meters ansats till det första platåhoppet!

Dagen fortsatte, och körningen för mig stämde alldeles utmärkt. Banan blev mer och mer gropig, vilket passade mig bra - det är ju gropiga och sönderkörda banor jag är van vid! Mot slutet började jag få problem att hålla i styret ordentligt, Ni skall bara se vilka vattenblåsor jag har i framför allt vänsterhanden... aj aj aj.

John tejpade handen, gav mig en vänsterhandske som var ett nummer för liten för att den skulle sitta riktigt tajt och skickade ut mig på ett par varv till - och det funkade! Jag kunde hålla i riktigt hårt igen, men orken började ta slut istället.

"- Not much I can do about that!" garvade John, när jag nästan ramlade omkull av utmattning i depån...

Jag gick in i husvagnen och klädde om, John lastade alla grejor.

Sedan gick jag bort till banans "Trackside Photographer". Jag hade under körningen sett två fotografer gå runt banan och fotografera alla, och i deras van satte jag mig ned vid en av deras dator och tittade igenom alla bilder, jag hittade några på mig och dessa fick jag med mig på en CD direkt, och en av bilderna printade de ut i A4-storlek och ramade in till mig på plats. Smidigt!

Vi åkte tillbaka till hotellet, och jag kunde konstatera att jag just upplevt en helt optimal motocross-dag!

Idag har jag träningsvärk i HELA kroppen, har precis stapplat upp till rummet från frukosten, och kommer ta det riktigt lugnt idag, imorgon kör jag motocross igen, då på "Glen Helen" som är en av de mest kända banorna i hela världen. Det är som att spela tennis på Wimbledons Center Court ungefär.

Klicka här för en helt oredigerad film på 10 minuter från gårdagens motocross

Se bilder nedan.

Bästa hälsningar från en mycket, mycket lycklig Andreas.